När jag kommer till mamma & pappa på morgonen den 18 september så hade vi bestämt att jag skulle duscha henne. Mamma hade sån värk att hon inte ens kunde tvätta sitt eget hår. Jag skulle åka och köpa kinamat till middag hade vi planerat för det hade hon längtat hon efter så länge, sa hon på kvällen. Jag skulle verkligen göra en mys dag för mamma. Åtmistonne få henne att tänka lite positivt och må gott.

Jag går in på morgonen eftersom jag hade egen nyckel. Både mamma och pappa ligger fortfarande, klockan är ju bara 08.00 på morgonen, men pappa kommer upp när jag började duka fram frukosten på bordet. Kaffe doften hade väckt honom sa han. Men han var själv trött, och berättade att mamma behövde sova ut, eftersom hon hade varit vaken hela natten och varit orolig.
 
Så pappa och jag sätter oss vid frukostbordet, dricker kaffe och pratar om mammas tillstånd. Vi fikar ganska länge, när klockan är närmare halv tio ber jag att få gå in och väcka henne.

Vilket jag gör, och upptäcker att hon är svårväkt. Jag ruskar och ropar på henne, men hon vaknar inte upp. Hon ligger och andas djupt och ser ut som om hon hade druckit.
Jag går in och frågar pappa om inte mamma hade tagit sig ett glas vin igår efter att jag hade gått, men han säger att hon inte hade det. Utan han hade hade givit henne en extra tablett av morfinet, och det var därför hon sov så hårt.
Hon hade trots allt inte sovit något på hela natten, så jag trodde att det var så och tänkte att hon måste få sova då, tills tabletterna gått ur kroppen.

Men när klockan började närma sig elva på dagen känndes det inte så bra längre att hon är okontaktbar.
Jag börjar fråga pappa om Hur Många tabletter hon hade fått i sig. Jag får ur honom att han givit henne de extra fyra tabletterna som hon fick ta enligt receptet under natten. (Han berättade att mamma hade varit så orolig och rädd, hon hade fått andnöd och inte kunnat tala riktigt utan gråtit och varit rädd. Hon hade sagt till pappa att hon höll på att dö. Vad pappa inte visste, var att det var den första tabletten dolkontinen som hade satt ned andningstillståndet, och förgiftat henne, och det var det som skrämde henne. Men pappa trodde att hon hade ont som tidigare och var rädd för att dö i sin sjukdom cancern och lugnade henne med att ge henne mer medicin).

När jag äntligen får lite liv i henne, vaknar hon inte riktigt. Hon beter sig som om hon skulle vara full eftersom hon ser i syne och pratar otydligt.
Hon slår efter mig och tror att jag är något otäckt. jag försöker prata med henne och hon säger att hon är rädd, och ropar Bengt hjälp mig, oavbrutet, Bengt är min pappa.

Jag ringer 112 sos alarm och förklarar tillståndet, och de sänder ut en ambulans. Men på telefon med sos alarm så tror de att mamma har fått en överdos av morfin och förstår inte varför jag inte ringt tidigare.

Jag blir helt förtvivlad när ambulansförarna kommer in i lägenheten och säger at de inte kan ge henne något motgift eftersom det gått så långt tid. Men hade jag ringt tidigare så hade de kunnat ge henne motgiften. Men nu var det försent och de var tvungen att ta henne till akuten för att se över henne under uppvaknandet.

Okej, jag bestämmer med ambulansförarna att jag skulle ta bilen och komma efter.
Men väl på sjukhuset kommer jag inte in, de har stängt av hela sjukhuset för att det är förbjudet för besökare att komma in på avdelningarna med anledning av smittorisk pågrund av "svin influensan"

Det plågar mig att det aldrig fick bli riktigt bra för min mor, hon hann aldrig få njuta av det goda i livet.
Det är ju egentligen hennes egna val som ledde dit hän. Hon hade kanske fått leva bättre om inte längre om hon hade gett sig faaan på att hon verkligen skulle sluta dricka. Men det gjorde hon ju aldrig, suck!

Nåväl, dagen som mamma fick beskedet om att hon hade metastaser i lungorna så skrev läkaren ut morfin och dolkontin åt henne så att hon skulle slippa smärtan som var så intensiv för henne att hon inte ens fick till att sova.
Glada var både hon och jag för det när vi gick därifrån (trots det otäcka beskedet), jag tänkte att Yes!, nu får hon sova och allt kommer att bli bättre för henne.

Jag hann dock inte med att hämta ut mammas medicin eftersom jag skulle på föräldramöte samma dag, bara en timme efter att vi var färdig hos läkaren skulle jag varapå Ellas nya skola. Så det blev ilfart hemåt och vi ringde mina bröder påväg hem för att berätta det tragiska bekedet och samtidigt kolla om någon av dem kunde hämta ut mammas medicin.

Mamma fick hjälp av min bror att få hem sin medicin, och när jag var klar på föräldrarmötet var jag tillbaka till mamma för att prata lite med henne och se att hon hade det bra.
Hon var så glad och go när jag kommer över på kvällen, det kändes så bra att se henne helt utan smärtor. Hon hade fått sin medicin och tagit den enligt ordinationen.

Jag satt länge på sängkanten och smekte hennes kind, medans vi pratade om sjukdomsförloppet.
Hur det skulle bli nu när hon inte kunde operera bort cacern. Att hon skulle kämpa trots att hon visste att hon kunde dö inom loppet på ett par månader.
Många tankar som vi hade, tog vi upp och diskuterade, hon ville ta behandling. Kemo- terapi med cellgifter, hon trodde att hon verkligen skulle klara det. 

Hon såg sin syster som en förebild, som också hon hade och har även idag cancer. Hon trodde att det gick att övervinna bara man hade en järnvilja sa hon till mig.

Vi pratade och pratade... runt halv tio går jag hem och pussar mamma på pannan. Bäddar ner henne i vardagsrumssoffan, och säger att vi ses i morgon bitti. 



 

Dagen då mamma fick beskedet att hon hade metastaser i lungorna (två månader sa läkaren att hon hade kvar att leva. Två månader... Men de två månaderna blev mycket mycket kortare), hade jag ett föräldramöte med Ella på skolan. Jag visade inte mamma hur hårt det tog på mig, utan visade en styrka utåt som alltid genom att stötta henne så att inte hon skulle vara rädd. .

Men inom mig, skrek jag. Blodet rusade i kroppen och jag kände hur allt vart distansierat och brusigt, en form av panik försökte tränga sig igenom mitt yttre skal.

Allt gick så snabbt, jag kan inte glömma bliden av mamma som ledset står och väntar på mig, medans jag sitter tjurigt kvar i bilen och tror att hon simulerar för att få medömkan och uppassning. Hon ville att jag skulle stödja henne till bilen, en dag då vi varit på sjukhuset. Men jag bara satt i bilen och väntade, tittade på henne som om jag inte brydde mig (för det gjorde jag inte, jag var mest arg på hennes alla simulationer). Stapplande kom hon fram till bilen, halsen full i gråt. Barskt sa jag att det inte gick att lämna bilen igång, och att det var väl inte så farligt att gå själv den lilla biten.

Jag uppfattade att hon simulerade, hon brukade göra så... När hon varit full och var påväg att bli nykter. Det var hennes sätt att komma tillbaka från en fylla full med misär och ångest.
Men det var inte så den här gången, hon var faktiskt sjuk, men hur skulle man veta att det verkligen var så att hon hade ONT på riktigt nu?

Har saknat bloggen lite, men samtidigt inte. Nu är det väl time att börja skriva lite igen. Tiden har liksom flugit iväg sen mamma dog, men nu är det dags att ta tag i allt.

Ja, det har varit en enorm resa här efter den 7 september. Inte har man hunnit sitta ner och reflektera särskilt mycket och inte har jag hunnit med det jag verkligen vill göra och har behov av att göra. Utan allt har flutit på med 1000 måsten som ska fixas åt alla håll och kanter.

Jag har dock många syskon som hjälpt till med allt kring begravning och div, men det är dock huvudansvaret som lagts på mig. *Pappa*.
Det har varit JOBBIG och åter JOBBIGT för aldrig har jag varit med om så mycket intensiv stress eftersom allt skulle ordnas på så kort tid. Men äntligen är lite hemtjänstinsatser inkopplade och lugnet efter stormen börjar visa sig. Äntligen*
Får nog ta en hel dag till att skriv av mig allt, för det kan jag nog behöva.

Som sagt, jag har saknat att skriva och alla er som läser & tycker att min personliga dagbok är intressant ;)

 **Tack för alla fina kommentarer**

Det har värmt på vägen genom svår tid.

Kraam

Usch, det sitter långt inne, jag vill inte säga adjö. Men det är ett måste och jag har acepterat att min mor gick bort fredagen den 25/9 04.50 2009. Men det gör ont, ord brukar komma lätt för mig, men varje gång jag tänker på henne gråter jag. Jag måste bara aceptera och låta bli att tänka, jag.... har inga ord.

Min mamma är död och det kommer att bli ett långt blogguppehåll nu. Jag känner ingen lust att skriva längre, men det kommer nog tillbaka... kanske är det så här... har aldrig varit i denna situation förr. Men så är det kära läsare, tack för mig.
Ta hand om er där ute i bloggvärlden, tills vi ses igen! ;)


  *Vila i frid älskade mor*

 Det var ramadan i Tunisien, så det blev inte mat förrän halv åtta, om man inte åt en stadig lunch blev man ganska svag....

Ronja köpte en cool keps ;) Gubben i butiken är från Norge.. hihi

 Ronja älskade att bada i poolen, eftersom saltvattnet i havet sved så mycket i ögonen.
 Dag som kväll badade min lilla badgroda :)

 Klockan är 18.30

 Ronja kastar sig ut i havet, det var sjukt varmt vatten! :)
 
  Underbart i solen! :)

 Ronja får köra :)

 Liten nervös tjej, klarade flygningen väldigt bra! :)

 Javisst är det ett måste att shoppa på arlanda, men jag tyckte inte att det var billigt... =(